Maria

                         

Idag har jag och Oliver vart på BVC. Han väger 5120 g, är 57 cm lång och har 39.9 cm i HF. Min stora kille, han drar redan strl 56/62.. I bodys och byxor funkar 56 men inte i yttertröjorna. Så nu får man snart användning för alla fina presenter jag har fått av mina vänner. Jag blev så stolt idag, när jag och Oliver kom in på BVC möttes han med hälsningsfrasen: "Hej Oliver, är du lite lik din mamma du?" Man känner sig så stolt och fin när man får höra det. Dessvärre är min lilla guldklimp förkyld. Han är jätte snorig och hostig, det är så hemskt att han inte kan sova i sin egen säng om natten för han glider ner från kudden och då andas han så han låter som en grymtande gris i varje andetag och vaknar och blir arg. Så han får sova på min arm hela natten, visserligen är armen lite seg när man vaknar men fasiken vad mysigt det är att sova bredvid den man älskar mest av allt på hela planeten! I nästan hela mitt liv har jag längtat efter att få ett barn och jag har välsignats med ett. Jag är så himla lycklig! Han är den finaste bebisen man kan tänka sig! Han är så mysig, även när han är ledsen så kramas han och vill pussas för att bli gladare. Han är min lycka, han får mig att vilja leva varje dag! Han får mig att vilja gå upp på morgonen även om klockan är 6. Han får mig att orka med allt, han ger mig viljan. Han är mitt allt. Ingen har någonsin betytt så mycket för mig som Oliver gör. Först nu har jag insett vad livet verkligen är värt och går ut på. Tack Oliver!

Jag vet att jag inte har skrivit någon förlossningsberättelse än och den är efterfrågad. Antingen ikväll eller imorgon ska jag ta fram förlossningsjournalerna och skriva en förlossningsberättelse medans jag fortfarande kommer ihåg hur det kändes och hur jag upplevde det hela!

Idag har jag gjort mycket! Känns som jag har gjort något värdefullt av dagen. Började med att joina en vän till ungdomsmottagningen, fick jackan jag ska ha till studenten (den är ruggigt snygg!) av Olivers gudfar, käkade frukost/lunch, gick till BVC, handlade näsdroppar, hem till vännens mamma en stund, hem och byta kläder på nedspydda Oliver, gick till babyland och köpte en sån där fiffig grej man tömmer näsan på snor med, åkte till centrum och handlade en tröja till MIG (!), käkade middag med Sandra och Christopher och sedan hemåt. Det känns i kroppen idag att man har varit igång, så imorgon blir det en luuugn dag för att bara kurera min lilla älskling. Kanske någon enstaka promenad men det blir allt.

Träffade Sandra och Cristopher idag, tycker det är så häftigt att man kan hitta tillbaka till varanda (eller ja, i vårat fall är det väl snarare så att vi kanske börjar hitta varandra på nytt?) igen! Vi kände varandra i en månad när vi var 13 år och nu träffar jag henne och hennes underbart söta lilla Cristopher oftare än vad jag träffar och hör av vissa som kallar sig nära vänner till mig. I nästa vecka kommer jag spendera ett par dagar med dom, hemma hos dom i Södertälje. Ska bli så skönt att slippa Jakobsberg ett tag nu och se något annat!

Jag börjar bli lite nervös, ska till Eskilstuna på lördag. Jag ska inte bara se min syster spela fotboll utan jag ska även äta middag hos min biologiska morfar som jag inte har träffat sen jag var typ 11-12 år. Jag hoppas att han är bättre än vad jag minns honom som. Men jag tror på människan, jag bara hoppas han är mänsklig.

                           

Oliver är så fin så fin så fin. Jag vet att han är typ det enda jag skriver om i bloggen nu för tiden, men han är den enda som gör något slags intryck på mig åt bara positiva hållet hela tiden! Han är så glad och snäll och mysig! Skrattar han inte så jollrar han och vill pussas.. Jag förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna den här häftiga upplevelsen! Att se hur han blir större och större för varje dag som går! Det verkar som att han lär sig något nytt varje dag och så är det nog garanterat! Det senaste är att han tar ut nappen ur munnen själv och istället för att kasta iväg den håller han kvar den i handen tills han vill ha den igen och börjar sedan lite desperat att leta efter munnen med nappen. Dit har inte riktigt hittat än, men jag tror inte det är så lång tid kvar! Han är så duktig, man är så stolt! Han är fortfarande inne i sin "baramammagäller-period".. Det har visserligen börjat avta men han är som han är. Han är den vackraste lilla person som finns! Mest älskade bebisen på jorden!

Jag har insett att jag inte behöver nån jävla karl till mer än fortplantning, har klarat mig utan någon alls nu i mer än ett halvår och jag kan fortsätta i samma spår! Jag har min lilla Oliver och så som jag känner just nu och har gjort enda sedan den dagen jag såg hans lilla petter-niklas på ultraljudet har jag känt att han är allt jag behöver. Sedan är ju behov och vilja två helt olika saker, jag tror att jag har en ganska hälsosam inställning som inte är i behov av någon!

Justja, många har frågat hur det går för Oliver att sova i sin egen säng.. Än så länge duger det på dagen men inte på kvällen så han sover fortfarande med mig på nätterna. Men jag ska komma på något fiffigare ställe att natta honom på än i min säng, då kanske det är lättare för honom att somna i sin egen. Jag vet inte, men man får prova sig fram. Nu ligger han i alla fall i sin egen säng och vilar lite på maten. Han är så söt. Jag vill nästan bara nypa kinderna av honom, pussa ihjäl dom där söta små läpparna och krama håååårt! Men man får vara lite försiktig dessvärre. Damn it, vad jag älskar den där lilla killen.. Det finns verkligen ingenting som jag inte skulle göra för honom!

                                         

Nu är Oliver en månad gammal. Jag har varit mamma i en månad. Den här månaden har gått så himla fort samtidigt som det känns som att Oliver alltid har funnits. För mig är det nu mera en självklarhet att inräkna Oliver och hans bästa i allt jag ska göra/gör. Han har dessutom börjat vara vaken så himla mycket nu! Idag gick vi upp vid 10:30 och han har varit vaken tills nu, bara sovit 2 timmar mitt på dagen och nu kommer han antagligen sova hela natten med 2-3 matpauser bara. Så otroligt mysigt.. Inatt är första gången jag ska försöka ha honom i sin egen säng! Han får sova i sin egen säng till första matpausen, fast om den inträffar innan jag lagt mig så lägger jag nog tillbaka honom i sin egen säng igen, men har jag lagt mig så pallar jag antagligen inte. Han är så fin, gnh. Jag blir galen vid bara tanken på att jag har levt i nästan 19 år utan honom, hur i hela fridens namn har jag klarat mig? Jag har aldrig vart så trött, slut, stressad, HEL och LYCKLIG på samma gång förrut. Visst är det jobbigt vissa stunder, att göra nästan allt själv.. Men jag älskar det! Det är min son, jag gör det för honom.. Jag gör det för den jag älskar och det är värt mer än något annat! Jag kan bara inte förstå hur något så otroligt fint har kommit från mig..

Annars har jag fått rätt mycket gjort, projektredovisning och lite så.. Amningen funkar alldeles, dock händer det för ofta att vi somnar med ena bröstet i hans mun.. Men det må vara hänt. Jag kan fortfarande inte fatta att han är min, jag känner mig liksom inte riktigt som en mamma ännu, men jag antar att det kommer med tiden. Jag vet i alla fall att jag är världens stoltaste, för jag har världens finaste son! Jag har gjort det största man kan, ge en annan människa ett liv. Det är jag så himla stolt över för det är inte många i min ålder som skulle klara av det själva! Och till er som gör det, en stor eloge. Det är ingen dans på rosor alla gånger, men i alla lägen är det bland det häftigaste och mest spännande man kan göra! Tänk hur mycket man själv får uppleva i barnets utveckling nu när ingen annan är med och ska hålla på styra och ställa.. Det finns nog för- och nackdelar i allt.. Men jag väljer att bara se till fördelarna med att vara ensamstående (relativt) ung mamma! Annars går jag nog under snart..

Mindre än 1 månad kvar till studenten och utgång.. Fan tjejer, vill ha den dagen typ.. NU!

                                     
Oliver växer så det knakar. Strl 50 är inte ens att diskutera längre, det är 56/60 nu. Visst, nu kan han ha allt fint som man har fått av folk runt omkring, men det är ändå så sorgligt, nu börjar det bli påtagligt att han ska bli stor. Det vill jag inte, jag trivs med tanken på att han i stort sett är beroende av mig dygnet runt. Jag känner för första gången i mitt liv att någon behöver mig, att JAG är viktig. Ingen har heller visat mig samma uppskattning. Jag får så kärleksfulla leenden och blickar så hela hjärtat smälter, Gud så söt han är! Just nu känns det som att han alltid har funnits, kan inte minnas hur mitt liv var innan. Jag kan inte förstå att jag någon gång känt mig hel utan honom, kan inte minnas heller om jag tänker efter att jag någonsin tidigare känt mig så hel. Ibland känns det så jävla egoistiskt att ha satt ett barn till världen med dessa förutsättningar. Visserligen var det tänkt att jag och Olivers pappa skulle bo ihop och göra det här tillsammans, men det funkade helt enkelt inte. Men nu är Oliver här, jag ångrar det inte en sekund. Det kanske inte är det mest ultimata att bo hemma hos morsan, men vad ska man göra då? Slå upp ett tält i skogen? Oliver är i alla fall på den plats på jorden där han är mest älskad. Hos sin mamma, mormor, moster och Gudfar. Jag tror inte att det är många barn som får så mycket kärlek tyvärr. Men Oliver ska få det bästa liv jag kan ge honom, jag ska göra mitt bästa i allt!

Skolan är snart klar, fan jag kan knappt fatta det! Har inte mycket kvar alls! En ynka uppgift i Religionen och ett ynka prov i Alternativ Medicin, sen är jag klar. Fan vad underbart! Aldrig mer gymnasiet!

Jag har lovat att inte skriva om dig, men jag kan inte låta bli att sakna dig vissa stunder.. Vissa stunder var faktiskt ganska okej. Jag är bara glad att vi inte bråkar och att vi klarar av att vara vad vi nu är.

Nanne var här idag, Gud så underbart det var att umgås med en så jävla underbar människa! Så jävla skönt att bli påmind om att det finns ett liv som inte bara innefattar blöjbyten, bad, rapning och amning också och att jag kommer kunna återgå till det livet mer och mer ju äldre Oliver blir. Men då kommer frågan om jag verkligen vill det? Nej, usch. Nu tänker jag allt för mycket på framtiden vilket leder till att jag stressar upp mig själv och blir allmänt jävla kärringaktig och stressad. Hua!

Nu är det mindre än en månad kvar till min dunderfylla, fan vad kul vi ska ha tjejer! Meow, man kan ju längta mindre efter mer liksom.

                        

Min älskling ler och håller upp sitt huvud själv. Han har även blivit en riktig pussgurka.. När jag har honom på mage mot mitt bröst så lyfter han huvudet o plutar med läpparna tills han får en puss, sen ler han och lägger ner huvudet, väntar en stund och upprepar sedan proceduren ett antal gånger. Jag kan fan inte fatta, att jag lyckats med något så bra! Något så himla fint! Nu har jag lagom abstinens efter min vackra son, inatt var jag ifrån honom hela sex timmar när jag var på akuten och öppnade min böld och nu har han varit ute i friska luften med sin moster nån timme. Sen kom han hem, åt och pussades lite. Nu gullar han gärnet med sin mormor.

Igår var jag på akuten massa timmar och snittade upp min böld, satan vad ont det gjorde. Det var första gången jag var ifrån Oliver, i sex timmar var jag utan honom. Galet jobbigt, men när jag kom hem var jag så himlans lycklig. Han sov som en stock men så fort jag lyfte upp honom slog han upp ögonen och log, sen började han gama efter mat och det fick han! Under natten hade han ett krampaktigt tag i mitt hår med ena handen och den andra på min kind, urgulligt!

Sandra och lilla Christopher var här och hälsade på idag :) Gud vad kul det var att se Sandra, hade inte sett henne sen jag gick i 7an i Nibble. Och hennes lilla kotte var inte lite söt heller, man kan ju dö för mindre söta ungar!

Jag ska sluta skriva saker om dig, du tar det bara på fel sätt. Misstolkar mig hela tiden och vägrar höra av dig, samt lägger på i mitt öra. Man kan ju blir mer irriterad för mindre. Vill du mig något i fortsättningen över huvudtaget så vet du vart jag finns. Jag är faktiskt trött på att jag alltid ska försöka förstå dig och lyssna på dig när jag aldrig ens får säga en mening utan att du ska avbryta och komma med ett minst 5 minuters långt föredrag innan jag ens hunnit kommit halvvägs till punkten. Tänk över vad du vill och hör av dig sen, du vet vart jag finns någonstans. Men vill du ha en fortsatt kontakt över huvudtaget så förväntar jag mig en jävligt bra förklaring som inte ligger på 20 minuter.

                          

Olivers första leende kom igår. Det var helt fantastiskt! Han blir fortfarande mer o mer vaken om dagarna, dessvärre spyr han desto mer.. Nästan alla tröjor jag har är kräkiga. men hellre tvättar jag mina kläder om och om igen, han äter mer och mer åt gången nu med. Jag har börjat kalla honom "skrotet" mer och mer nu, det är på grund av minen han har på den där bilden, ser han inte ut som skrotet kanske? Just nu ligger han nere i sitt babygym så nöjd och sträcker på sig, jag tror inte att det är lång tid kvar alls tills han vänder på sig! Han är ganska knäpp min son, han älskar när man baddar bort spya i ansiktet på honom, då försöker han få in det man baddar honom med i munnen samtidigt som han ler, toksött och galet stört!

Var och träffade överläkaren på Järfällas psykiatriska mottagning idag, han var jätte bra. Var visserligen inte första gången vi träffades men mötet gav mig i alla fall någonting den här gången, visserligen mår man bajs nu i efterhand, men vad ska man göra? Det är väl lika bra att gå dit, rota runt i skiten och se glad ut fast det är svårt. Någon gång måste man ta tjuren vid hornen och kämpa, man måste det, annars blir man aldrig starkare som person. Det är trotts allt det jag strävar efter, att känna mig stark och tillräcklig för mig själv!  Jag vill inte vara stark för någon annans skull än för min egen, jo Olivers. Men inte för någon annan. Det är Oliver som är min familj, han är min son. Jag måste ta itu med mina hjärnspöken för att kunna ge honom den trygga uppväxten med den lyckliga mamman som jag vill och önskar!

Olivers pappa bara växer och växer i mina ögon! Hoppas det fortsätter så här! Ju bättre det går desto mer får dom träffas. Jag vill att Oliver ska kunna vara stolt över båda sina föräldrar, jag vill verkligen det. Så jag hoppas på att det fortsätter i det här spåret, jag gör verkligen det. Så länge du är så fin som du är förtjänar du och Oliver varandra!

EnVissPerson, du har satt igång mitt hjärnkontor, du kanske har rätt. Det här kanske redan är dömt att misslyckas. Men med största sannolikhet har du fel, det kanske inte blir som du vill, men jag misslyckas aldrig, saker och ting kanske inte alltid blir som jag vill.. Men jag ser aldrig det som ett misslyckande.

                                                    

Valborgsfirandet har vart helt ok, firade hemma hos pappa med middag och film. Middagen var grymt nice, filmen minns jag inte.. Har för mig att jag sov mig igenom den, inte för att den var dålig utan för att jag blir så himlans trött av att vara någons mamma dygnet runt, jag blir inte trött på så sätt att jag blir trött på det utan jag blir trött -> sömnig. Sådetså. Jag älskar varje sekund av att vara mamma, bara det att det tar en liten stund med omställningen. Jag är glad att Oliver sover så mycket som han gör, då hinner jag sova några timmar till i alla fall. I och för sig får jag ganska mycket mer sömn än vad jag fick när jag gick i skolan fortfarande, den största skillnaden är dock att jag aldrig hinner komma in i djupsömn för att han vaknar varannan till var fjärde timme för att käka.

Oliver är så söt så söt så söt! Jag blir så tagen varje gång jag tittar på honom, kan sitta och titta på honom i timmar. Tiden liksom existerar inte när jag ser på min son, han är så himlans fin! Jag som tyckt att alla barn är så söta hit och dit, men ingen unge kan jämföra sig med MIN Oliver. Fan kan inte fatta hur fin han är! Kan inte fatta hur mycket jag älskar honom! Känslorna överumplar mig. 
     För varje gång min vackra son öppnar sina ögon är dom större och större. Han har verkligen fått det bästa av två världar! Från min sida har han fått näsan och läpparna och från sin pappa har han fått huvudformen, öronen och världens vackraste ögon och fransar till. Han är så fin så fin så fin. Jag undrar egentligen om någon annan än jag ser hur fin han är, eller om det är att jag älskar honom så mycket som gör honom så fin? Jag vet inte, och det spelar ingen roll heller. För mig är han världens bästa, finaste och vackraste människa. Även om han fungerar som en parasit i praktiken så är han det absolut vackraste som någonsin inträffat i mitt liv, han är det bästa jag någonsin gjort! Jag har inte ångrat mig en sekund på hela resan och jag tror aldrig att jag kommer göra det heller! Jag har fått världens finaste son och det finns ingenting att klaga på.

Jag hoppas det kommer bli bättre nu, jag verkligen hoppas det.
Jag har insett att jag måste vara aningen hård för att du ska förstå och agera, det är ganska jobbigt. För jag är inte en sån person egentligen, egentligen vill jag bara kramas på dig. Men det funkar ju uppenbarligen inte om jag inte bitchar lite på dig också. Jag vill inte bitcha mot dig, jag vill vara snäll. Men jag tror att jag har varit för snäll hittills. Jag har tagit för mycket skit. Jag vill inte ta mer skit, därför tänker jag inte göra det heller. Jag hoppas bara att du kommer stå för det du sagt nu, gör du inte det så vet jag inte vad som händer. Jag vill inte ens tänka tanken. Jag tycker ju om dig och jag vill fortsätta träffa dig, men det funkar fan inte om du ska bete dig så som du gjort. Jag vill inte gå runt och känna mig trasig. Jag vill känna mig hel, så hel som du kan få mig att känna mig ibland, du vet?