Maria

Det händer så mycket varje dag nu. Oliver bara blir starkare, piggare, större och sötare för varje dag som går. Det är ganska skönt nu, har hittat nattrutiner tillsammans. Vi sover när det passar oss båda två. Och det är på nätterna, visserligen sover han en del på dagarna också, men han blir piggare och piggare, min lilla illbatting. Ögonen och ögonfransarna på honom blir bara större och längre! Jag tror nog att han har fått nåt från sin far i alla fall! Han är helt underbar, han skriker fortfarande bara när något är fel och är väldigt lätt att trösta, funkar det inte med nappen eller ny blöja och en massa kärlek så är det bara att vagga honom lätt i famnen, det funkar prima! Han skriker inte mycket, skriker gör han nog bara när han är hungrig och tycker att min tutte ska få jobba lite, annars gnäller han.

Nu var det nästan en vecka sen EnVissPerson åkte härifrån, det är sagt att han ska komma tillbaka idag. Jag vill inte hoppas på för mycket, jag vill inte sitta här och stenhårt tro på att han ska komma men jag vill ändå hoppas lite. Dessvärre gör jag inte det.Jag sitter mest och tänker: "Jag tror det när jag ser det". Det känns relativt elakt att tänka så men med tanke på tidigare händelser så är det kanske inte så konstigt? Fast ändå så är det konstigt för jag vet hur jävla glad jag kommer bli när/om människan väl dyker upp som det är sagt, jag kommer bli så sjukt glad och glömma bort all skit. För visst, skitiga grejer har inträffat men det är fortfarande en av världens finaste människor det handlar om, annars skulle jag aldrig stå ut med det som har varit. Jag är bara glad att det VERKAR gå åt rätt håll i alla fall. Nu ska jag inte säga att det är helt primus perfektus men det känns som att det blir bra iaf.

Snart är mammas pappaledighet slut och jag kommer bli ensam med Oliver hela dagarna, samtidigt som det känns otroligt sjukt jätte läskigt så känns det bra. Känns rätt. Det är ändå mitt barn, det är jag som ska ta hand om honom. Men det som skrämmer mig är det här med när han är vaken på natten och jag blir kissnödig, vem ska jag be om avlastning då, bara medans jag springer och kissar? Det är sånna småsaker som är jobbiga med att vara ensamstående, annars är det ganska "lätt". Det är ju inte direkt så överdrivet mycket svårare än att få barn med någon, tror jag. Det enda som är jobbigt är just dom här småsakerna som man behöver göra för sig själv, t ex kissa. Men det kommer lösa sig, det kommer bli bra det här. Jag vet att jag har massa människor runt omkring mig som jag kan ringa om jag behöver hjälp, jag vet det. Det är ingen annan än jag själv som förväntar sig att jag ska lyckas med allt helt själv, tror jag i alla fall. För jag vore omänsklig om jag fixade allt helt själv, men jag vet att jag kan. Jag kan, jag vill och jag ska! Oliver ska få den bästa uppväxt jag kan ge honom! Jag ska göra mitt bästa. Mer kan man ju inte göra dessvärre, men allt jag kan det ska jag göra!

Idag var jag på frukostpromenad med Sarah, Cissi och Oliver. Det var tokmysigt. Inte mycket folk ute alls så tidigt på morgonen som man vaknar nu för tiden. Gick lite i affärer o kollade babykläder o sen hem och matade lillen. Det är galet vad amning för baby och mamma närmare varandra, varje gång han ligger intill bröstet fylls jag med en lycka i hela kroppen och kan bara inte låta bli att le. Det är samma sak när han snuttar lite på min underläpp eller mitt lillfinger. Man känner av att man behövs för att den här lilla underbara varelsen ska överleva, det är tokhäftigt! Inatt sov han dessutom betydligt längre än vanligt i stöten, istället för att vakna varannan timme så vaknade han var tredje och ville ha mat för att sedan somna om. Jag tror att det var det där kvällsbadet igår som höll honom vaken lite längre som gjorde honom lite tröttare. Ska nog fortsätta med det, ganska mysigt att bada honom så länge han inte bara ligger i badbaljan och skriker som en stucken gris! Det var häftigt att se honom ligga där naken och bada och sprattla runt helt skeptiskt, det såg ut som han tyckte att det var skönt men inte riktigt ville tycka det..Shit alltså, det händer så mycket nytt varje dag. Han blir starkare och starkare i nacken hela tiden.. Jag vill aldrig att han ska bli stor, tycker det är så otroligt jävla mysigt att han är så liten som han är! <3<3<3<3<3

Totalsviken igår igen då, jag tror jag ger upp snart alltså. Dock är det ganska märkligt, jag har slutat bli besviken för jag har tappat allt vad förtroende heter för den där människan och det enda som kan ändra på det är handling, för just nu betyder inte dom orden speciellt mycket. Jag tycker det är otroligt wierd att människan i fråga ena dagen säger en sak och nästa dag en heeeelt annan och sedan agerar tvärt emot vad man har sagt från början i alla fall. Det här har börjat gå över till en respektfråga, har människan noll respekt för andras tid och planering? Jag skulle aldrig planera in någonting och LOVA om jag inte kunde hålla det, speciellt inte när det inte bara är min egen tid det handlar om. Och så anser jag även att om det nu uppstår förhinder vilket kan inträffa (dock inte VARJE gång man bestämt något) då hör man av sig! Man behöver inte bete sig som en främling bara för att förhinder uppstår, det jag tycker är viktigast av allt är respekt för andra människor och när jag känner att jag inte får respekt över huvudtaget från en annan människa då skiter jag i allt. Så om du som detta handlar om läser det här, snälla skärp till dig! Du har visat mig en helt annan sida utav dig tidigare, en öm och totalt underbar sida. Kan du inte plocka fram den igen istället? För på något sätt känns det som att det här beteendet inte är du, som att det är något som inte riktigt hör hemma med din personlighet. För jag vet hur jävla gullig och mysig du kan vara, jag har i alla fall sett lite utav det och jag saknar det grovt! Jag tycker bara det är så otroligt jävla synd att det har blivit såhär nu, snälla?

Jag vill inte att tiden ska gå så fort som den gör! Tiden bara flyger iväg när man har småbarn! Jag vill att varje sekund ska gå lika segt som den där längtan man upplever sista tiden innan förlossningen! Att varje sekund känns typ som 10 timmar, nu är det istället helt tvärtom.. 10 timmar kan gå och det känns som det har gått ca 45 minuter. Och nu när min lilla ögonsten sover så mycket som han gör så sitter man vid datorn och väntar på att han ska vakna, även då flyger tiden iväg. Man tror att han bara sovit i 30 minuter när det i själva verket är 2-3 timmar det handlar om! Jag vill inte det, vill inte att tiden ska gå såhär fort. Jag vill vara med honom varenda sekund, fast det går dessvärre inte. Hade jag fått välja hade jag och Oliver bara legat och kramats hela livet ut, men dessvärre finns det andra saker man måste göra. Hua, städa t ex. Det är inte världens roligaste bedrift men man måste ju. Hua.

Idag kom jag i mina gamla favoritjeans igen, totallycka! Dom kanske sitter lite tajtare än vad dom gjorde innan men det syns i alla fall att det är baggyjeans och det är det som är huvudsaken. Vill passa på att skriva ner ett litet diskret tack till mamma och Olivers gudfar, ni är totalt underbara! Hade inte klarat av den här grejen att ställa om mig och bli en mamma istället för trotsig tonåring om det inte vore för att ni har funnits där och tryckt mig åt rätt håll. Tack.