Maria

                           

Hade en helt underbar midsommar! Nu är det visserligen ett tag sedan men har inte haft så mycket tid över för att sätta mig ner och skriva ner allt, ogillar att bli avbruten när jag bloggar.. Gillar inte att tappa tråden och sedan försöka hitta tillbaks till den igen, då tar jag hellre bort allt jag skrivit om jag blir avbruten och gör om det någon annan dag, eller när lillshajten sover. Men tillbaks till det relevanta; Midsommar firade jag hos mormor och morfar tillsammans med Oliver, mamma och Thomas. Vi åt gott och skrattade mycket. Det var helt lagom, inte så överdrivet alkoholintag hos de runt omkring mig som jag är van vid då jag på senare år firat midsommar med vänner. Tyckte det var alldeles lagom och man somnade med ett leende på läpparna som vanligt.

Nu i helgen har jag köpt sjukt mycket grejer (och jag som tänkte bli ekonomisk denna månad, HAH). Jag har köpt ny badbalja (den gamla växte han ur fort minsann så nu blidde det en stor), flytväst (ska ju till både ronneby och landet med honom i sommar), badblöjor (någon gång ska jag väl ta honom till simhallen också), resesäng (ska ju som sagt bort två veckor i sommar), en ny pyjamas (kunde inte motstå, den var ju så söt). Sen handlade jag även lite till mig själv igen, ett par Lee-jeans (har knappt nå jeans som passar längre), ett linne (vill ha något som inte är urtvättat efter all spya och alla mjölkfläckar att ha på mig tills på söndag), stay ups (ett MÅSTE när man går ut) och ett par skor (mina skor gick sönder och jag knatade runt barfota). Det känns bra att jag i alla fall har någolunda vettiga motivationer till mina inköp. Men hua, nu hoppas jag på att jag har inhandlat allt det viktigaste så jag kan spara lite pengar, så kanske man slipper ta ut hela föräldra dagar efter september och i och med det stanna hemma ett tag till.

Oliver bara blir mer och mer medveten hela tiden. Så jävla fin han är. Idag har han gallskrikit nästan hela dagen men ändå, jag fick ett leende innan han somnade och nu är allt värt det igen. Fan vad jag älskar att älska honom. Nu hör jag hur han låter inne i vardagsrummet hos sin mormor, ska man rycka in och försöka ge lite mat eller inte? Han äter ju inte så överdrivet mycket när det så varmt.. så det vore bra att göra en insats. Skriver mer någon annan gång, förhoppningsvis kan jag visa upp bild på lakanseten jag ska sy i något inlägg SNART ;P Men man vet ju aldrig hur lång tid saker och ting tar för mig..

                   

Oliver..Oliver.. Oliver... Ett namn jag ALDRIG tröttnar på. Ett ansikte som kan få mig att skratta och gråta på samma gång. En människa mer fantastisk än någon annan. Shit vad han gör mig lycklig. Jag är så stolt över att ha världens finaste son! Jag har fått så många fina komplimanger om honom så fort jag är ute med vagnen.. Brukar först få någon snygg komplimang om vagnen och när människan tittar i får jag ytterligare en komplimang om min ofantligt ovanligt söta bebis. Det är inte länge sen han föddes, men det känns som han alltid har funnits samtidigt som att tiden går så himla fort.. Det bara rinner iväg. Fan, jag börjar bli knäpp.. Blir väl inlåst vilken dag som.. Men en sak kan jag säga, först nu vet jag vad älska är. Jag har trott mig älska på riktigt förrut, men inget slår den kärlek man känner till sitt barn. Det största, finaste och vackraste jag vet är våran kärlek. Han har börjat känna igen mig nu, så så fort han ser mig ler han.. Det är faktiskt sant som många mödrar säger, när man ser sitt barn le ett leende med äkta lycka då är det värt ALL slit. Visserligen är Oliver inte direkt det jobbigaste barnet på planeten, men han har sina stunder precis som alla spädbarn har. Är så hyperglad för att han inte har kolik, vill ge en stor eloge till alla mammor som kämpar med kolik eller har överlevt den, ni rockar!

Idag har jag inte gjort så överdrivet mycket.. Tandläkarbesöket gick faktiskt bra! Kors i taket. Jag lagade ett hål och var för första gången i mitt liv ensam inne hos tandläkaren, min tandläkarskräck är nog den största fobin jag har och nu känns det som att jag äntligen börjar komma över den, kanske beror på att jag jämför allt som gör ont med att föda barn *s*. Justja, på tal om att föda barn så kommer det inte komma någon förlossningsberättelse från min sida då förlossningen var så jävla jobbig för mig, vill inte skrämma upp andra människor. Men kan säga att om jag någonsin får fler barn så blir det planerade snitt, tänker aldrig mer utsätta mig själv för den psykiska press jag kände då igen.

Lillshajten är sjuk. Ögoninflammation, har smörjt med Novifom och tvättat rent med vatten under dagen, så förhoppningsvis är det bra imorgon, annars blir det väl närakuten med lillen. Hua, orkar verkligen inte att det alltid ska vara något med shajten. Kan han inte bara få må lika bra fysiskt som han verkar göra psykiskt? Han är trotts allt enligt mig världens goaste och gladaste lilla skit!

                        

Oliver bara växer så det knakar, inte bara storleksmässigt utan som människa. Han är vaken nästan hela tiden och när han är vaken vill han vara aktiv hela tiden, att liksom vila en stund och bara mysa finns det inte tid för på schemat förrns han blir övertrött och gnällig. Då finns det inget som är bättre än att vara hos mig en stund. Jag älskar min son mer än något annat, men han kan bli så himla intensiv. Jag skulle ljuga om jag sa att jag njöt av varenda sekund som mamma, men jag älskar varenda sekund. Det är inte en dans på rosor med ett barn, särskillt inte som ensamstående med NOLL stöd/hjälp av pappan. Visserligen visste jag redan innan han föddes att det skulle bli såhär men man kan aldrig föreställa sig omställningen från att ha varit en ensam människa som klarar sig själv till att ha ansvar för ett annat liv. Varenda sekund av hans vakentid spenderar jag med honom, det gör jag inte för att han kräver det, det gör jag för att jag VILL vara där för honom. Jag vill inte missa en sekund. Jag vet att jag utan problem kan lägga honom på golvet och han ligger där för sig själv en liten stund, ibland 2 timmar. Men jag vill inte det. Ligger han på golvet och leker så ligger jag bredvid och pratar med honom, skrattar med honom och leker med honom. Jag vill att han ska veta att jag är där, jag är där hela tiden.

Det verkar som att varenda ung mamma försöker dölja att man tycker det är jobbigt. Men jag pallar inte hålla på så. JA DET ÄR SKIT JOBBIGT ATT BLI MAMMA DEN FÖRSTA TIDEN, men det har ingenting med åldern att göra. Det är omställningen, jag är 100% säker på att det blir lättare när man väl har vant sig. Det är visserligen inte förrns nu jag har insett hur trött jag är så jag antar att det mesta i det här blogginlägget låter väldigt negativt. Men man kan fan inte vara en solstråle alla dagar. Precis som min son har jag dagar/stunder då allt bara är skit och jag har inte lust med något annat än att GNÄLLA.

Nu när jag för första gången har sagt: "mamma ta honom, jag orkar inte" så känns det jätte konstigt. Har skit dåligt samvete för att jag själv inte hade ork att göra det sista av nattningen som jag har hållt på med sen kl 19 fram tills 22... Men när man tänker efter..så har jag gjort det själv typ varje kväll sen han föddes och skulle det handla om någon annan än mig som bad om avlastning skulle jag nog inte tycka att det var konstigt alls att man blir trött.

---

Han vaknade till och grät, allt han ville var att ligga och somna in i famn. Fast det har sina motgångar och är jobbigt ibland så är moderskapet det största och vackraste jag vet.