Maria

                                     
Oliver växer så det knakar. Strl 50 är inte ens att diskutera längre, det är 56/60 nu. Visst, nu kan han ha allt fint som man har fått av folk runt omkring, men det är ändå så sorgligt, nu börjar det bli påtagligt att han ska bli stor. Det vill jag inte, jag trivs med tanken på att han i stort sett är beroende av mig dygnet runt. Jag känner för första gången i mitt liv att någon behöver mig, att JAG är viktig. Ingen har heller visat mig samma uppskattning. Jag får så kärleksfulla leenden och blickar så hela hjärtat smälter, Gud så söt han är! Just nu känns det som att han alltid har funnits, kan inte minnas hur mitt liv var innan. Jag kan inte förstå att jag någon gång känt mig hel utan honom, kan inte minnas heller om jag tänker efter att jag någonsin tidigare känt mig så hel. Ibland känns det så jävla egoistiskt att ha satt ett barn till världen med dessa förutsättningar. Visserligen var det tänkt att jag och Olivers pappa skulle bo ihop och göra det här tillsammans, men det funkade helt enkelt inte. Men nu är Oliver här, jag ångrar det inte en sekund. Det kanske inte är det mest ultimata att bo hemma hos morsan, men vad ska man göra då? Slå upp ett tält i skogen? Oliver är i alla fall på den plats på jorden där han är mest älskad. Hos sin mamma, mormor, moster och Gudfar. Jag tror inte att det är många barn som får så mycket kärlek tyvärr. Men Oliver ska få det bästa liv jag kan ge honom, jag ska göra mitt bästa i allt!

Skolan är snart klar, fan jag kan knappt fatta det! Har inte mycket kvar alls! En ynka uppgift i Religionen och ett ynka prov i Alternativ Medicin, sen är jag klar. Fan vad underbart! Aldrig mer gymnasiet!

Jag har lovat att inte skriva om dig, men jag kan inte låta bli att sakna dig vissa stunder.. Vissa stunder var faktiskt ganska okej. Jag är bara glad att vi inte bråkar och att vi klarar av att vara vad vi nu är.

Nanne var här idag, Gud så underbart det var att umgås med en så jävla underbar människa! Så jävla skönt att bli påmind om att det finns ett liv som inte bara innefattar blöjbyten, bad, rapning och amning också och att jag kommer kunna återgå till det livet mer och mer ju äldre Oliver blir. Men då kommer frågan om jag verkligen vill det? Nej, usch. Nu tänker jag allt för mycket på framtiden vilket leder till att jag stressar upp mig själv och blir allmänt jävla kärringaktig och stressad. Hua!

Nu är det mindre än en månad kvar till min dunderfylla, fan vad kul vi ska ha tjejer! Meow, man kan ju längta mindre efter mer liksom.