Maria

efter 00:slaget.. ganska så nära, en halvtimme efter bara.. men inlägget handlar väl nog mest om den 17e..


                                   


Jag saknar den där stunden. Den där stunden när Oliver läggs mot mitt bröst första gången. Jätte liten, ganska jätte blå, helt kladdig.. Men det var det vackraste jag sett. Jag sitter med "Bebis"tröjan på mig och saknar att ha en liten gäst i magen, jag saknar det jätte mycket. Men en bebis i den magen blir det inte tal om på ett par år.. Dessvärre, eller vad man nu ska säga. Vet hur många som helst som tycker det är hur bra som helst med så liten åldersskillnad som möjligt så barnen har glädje av varandra. Självklart förstår jag tankesättet, men jag föredrar att själv ha glädje av all spädbarns och småbarns tid av mitt barn och mina framtida (om det nu finns några?). Jag vill inte missa att lära Oliver att gå för att jag är gravid och får ont i ryggen. Jag vill leka utomhus med min son, vill springa och jaga honom när han springer iväg. Allvarligt talat, hur stor glädje kan ett barn runt ett år ha av ett syskon som det inte får när det är tre eller fyra år?

Oliver fick sin 5 månaders vaccination idag. Det gick betydligt bättre än förra gången, den här gången ammade jag samtidigt och då var han betydligt lättare att trösta. 7420 g och 67.8 cm kärlek pratar vi nu. Lillkisen börjar bli stor, han växer ifrån mig.. Eller njae, han kanske växer sig samman med mig mer och mer.. Jag vet inte, men jag tycker det går för fort. Känns som att jag har missat så mycket samtidigt som jag har minnet av varenda detalj så fort det hänt något nytt. Jag vill bara inte att Oliver ska bli stor, kanske för att jag har en rädsla.. En rädsla för att han ska se på mig som jag ser på mina föräldrar; Den ena bara gnäller och klagar jämt och när man hjälper till och gör något så får man bara gnäll för att man inte gjorde mer.. Och den andra vet inte vad ordet prioritera är, det är sjuk, helt sinnessjukt. Men jag bara hoppas att jag inte ska bli som dom. Jag födde inte barn för att få en städare, jag kan städa efter honom hela mitt liv om det ska vara så, allt jag vill ha är hans kärlek och respekt. Så känns det nu, jag hoppas det ska fortsätta kännas så. Jag hoppas verkligen det. Jag lever hellre på en knapp lön och får mycket tid med min son än och jobba arslet av mig för att kunna betala andra att se efter honom.. Faktiskt.

Usch, jag mår verkligen inte bra just nu. Paniken sitter i halsen, jävlahelvettesskit.

<3 ligger i min säng och kollar på TV. Jag förmår mig inte att krypa ner, vet att jag kommer bryta ihop igen, vet att jag kommer gråta. Jag vill inte visa mig svag, jag vet inte varför. Vad fan ska jag vara så stolt för? Hade vart hur mysigt som helst att bara ligga där och andas in hans närvaro i jämförelse med att sitta här och skriva. Men jag vet att jag älskar att skriva, jag vet att jag kommer må bättre när jag har publicerat det här inlägget och fått utlopp för mina tankar och känslor (om de nu förtjänar att kallas så idag?).

Varför ska det vara så svårt att släppa? Släppa den här panikångesten? Varför klamrar man sig fast vid den? Som om man inte vore något utan den.. Usch. Nej, nu hoppas jag verkligen att det dröjer låååång tid tills jag märker av den igen. Usch. Tycker inte om det. Men jag vet, imorgon kommer jag vara den solstråle jag vill vara igen. Kommer vakna bredvid dom två människorna som för tillfället tar störst plats i mitt liv.

---

Fortsätt kommentera, uppskattar alla kommentarer.