Maria

            

Okej, efter många påhopp på msn och via telefon så ska jag försöka berätta lite om vad som händer i mitt liv och med mig utan att avslöja för mycket, vill att det ska sjunka in hos mig hur det verkligen är innan jag delar med mig för mycket.

Jag har träffat någon, vi kan kalla denna någon för <3 iallafall just nu, namn och närmare information kanske kommer sen, men vill som sagt inte hänga ut folk hur som helst i min blogg. Han är fin, jätte fin. På utsidan ser han väl ut som de flesta killar gör, inte ful och inte direkt så man dör när man ser honom första gången. Men när man lyssnar på honom, ser in i hans ögon och lär känna honom sakta men säkert, då fastnar man hårt. Eller ja, iallafall jag som är svag för charmiga, snälla och roliga människor.

Han är inte bara underbar mot mig, han är även helt sjukt underbar mot Oliver. Leker med honom, tröstar honom.. Engagerar sig jätte mycket på en helt perfekt nivå. Jag har så många gånger sagt till mig själv sen Oliver föddes, att om det ska vara någon ska det vara någon som accepterar Oliver. Och <3 bara inte accepterar honom utan han visar även ett intresse av att finnas där, även om det bara är för stunden. Oliver är nog minst lika frälst som jag av denna underbara människa.

Än så länge är vi ingenting officiellt, men vi är exlusive. Jag träffar ingen annan och jag antar och hoppas att han står för vad han säger och gör samma sak, jag hoppas det. Jag vill att han ska fortsätta få mig att le och få tiden att bara flyga iväg. Jag tycker verkligen om det.

Usch, nu är det massa konflikter som medkommer. Självklart precis som att allt ont för något gott med sig så måste det bevisas att det är samma sak fast åt andra hållet. Och givetvis så försöker S mycket väl att se till att Oliver drabbas av våra konflikter. Men jag visar inte min ilska och frustration mot S för Oliver eller S själv. Jag har tidigare hållt det för mig själv, men nu pratar jag.. Nu får folk höra. Jag tänker inte ta mer skit o svälja det, jag spottar ut det! Inte på S, utan vid vägkanten. Då kan dom som verkligen bryr sig ta en promenad på min väg, då kommer dom veta.

Nu står jag handfallen. Vet inte vad jag ska göra.. Vill aldrig mer vistas i samma rum som S, speciellt inte efter den respektlöshet han har mot mig för INGENTING. Jag har nästan slickat honom mellan tårna senaste tiden, allt för att Oliver ska få sin pappa. Men S klarar inte ens att trösta Oliver, han försöker inte ens. Sist han hade Oliver ute en stund var han inte borta längre än 20 minuter innan han ringde och bad mig möta honom och ta Oliver. Situationen är ohållbar. Jag vet inte vad jag ska göra, känns som jag står handfallen.