Maria

                            

Jag minns inte längre. Jag har glömt bort vem jag är. Allt jag känner nu är att jag är Olivers mamma. För det är så folk ser mig. Tolka det inte nu som att jag sitter och klagar på Oliver, jag konstaterar bara hur jag upplever saker och ting. Jag älskar att vara mamma, men jag saknar att faktiskt kunna vara bara Maria ibland. Det finns en person jag blir det med, det finns en person då jag alltid släpper loss och är mig själv till max med. Jag älskar den personen, värderar den personen högre än otroligt många andra väldigt betydelsefulla människor. Men det finns ingen som får mig att vara den där Maria igen så som den personen.

Jag minns inte längre hur det är att vara Maria. Jag minns inte längre hur det var att bli sedd utav någon på riktigt. Jag minns inte längre hur det var att inte veta vad älska är.

Nu vet jag det. Jag älskar min Oliver. Jag vet hur det är att vakna upp med honom varje morgon. Jag vet att jag är den stora kärleken i hans ögon. Jag vet att han gör mig till sin mamma.

Utan hans hjälp hade jag aldrig klarat av att bli en mamma till honom.

Jag är faktiskt lycklig som jag är, men det är mycket jag inte minns. Det finns mycket jag saknar. Dock finns det ännu mer jag längtar efter...