Maria

Nu är klockan mycket. Det är alldeles sent på lördag morgon. Jag är trött. Men förmår mig inte att sova. För jag vet att jag kommer gråta när jag lägger mig ner. Jag kommer gråta, floder. Jag har insett att alla underbara dagar jag har med Oliver nu är räknade. Om ett par år kommer jag inte alls vara viktig på honom på samma sätt som jag är nu. Jag har sån ångest över det.

Oliver räddade mitt liv genom att komma till mig. Han fick mig att känna mig behövd, viktig, uppskattad. Det är tack vare mig som han lever idag. Det är jag som matar honom, jag som byter hans blöjor, jag som badar honom, jag som tröstar honom.. Ja, jag gör allt för honom. Jag älskar det. Jag älskar att göra allt det här med honom, även om det är jobbigt ibland så får det där leendet alla känslor av att man är trött och sliten och helst av allt bara skulle sova ett helt liv bara att försvinna.

Jag älskar att se honom i ögonen, den där speciella ögonkontakten. Hela jag bara fylls med ett lyckorus och blir helt sprallig, då brukar vi skratta. Jag älskar att låta mina fingertoppar smeka hans bebislena mage eller lår och se hur han ryser för att det kittlas men blir sur när man slutar. Alla älskar vi väl hudkontakt. Jag älskar när han är jätte trött, strax innan han somnar.. Då han ligger i min famn, ser mig i ögonen med sina slumriga ögon och känner på mitt ansikte med sin lilla knubbiga hand. Jag älskar när han gråter, när jag får hålla honom intill mig och trösta, älskar att känna hur han sakta men säkert lugnar ner sig för att sedan bli sprallig och vild och vilja leka igen.

---

Jag tror nog att jag älskar att vara mamma till Oliver <3