070830
Har vart sjuk länge nu. Blir fortfarande typ en sekund bättre och bättre för varje dag. Men det är så himla jobbigt. Och nu har Oliver börjat snora och hosta också. Stackars liten. Men hans humör är det då inget fel på, vaken och glad. Idag har inte fått göra mer än att byta pyjamas mitt på dagen. Usch, jag känner mig så lat. Men båda har vart lite krassliga så vi har legat på sängen och myst och lekt en massa hela dagen. Så himla mysigt.
Oliver sitter nästan helt själv nu. Styrkan har han ju garanterat, inget snack om saken. Men balansen är ju lite si och så. Har fällt upp vagnen ett snäpp, tjoho tror nästan att jag gjort det senast av alla jag känner. Men han sitter fortfarande inte helt utan har den bara i samma läge som babysittern är. Och duktig som han är säger han till om det blir ansträngande för ryggen så då fäller jag ner stödet igen. Så nu kan man faktiskt vara ute nästan en hel dag utan att han skriker och skäller på mig för att han måste ligga ner hela tiden. Dock så har jag inte kommit så långt att jag klarar av att vända honom bort från mig, det vill jag nog inte göra förrns typ efter årsskiftet i alla fall. Tycker det är så mysigt att vara ute och gå och kunna gå och prata med honom.'
Jag har insett nu, att jag kände nog inte kärlek för Oliver på en gång. Det gör jätte ont att tänka så nu, men jag gjorde inte det. Men som det är nu så älskar jag honom mer än någon annan. Men tydligen (enligt litteratur) så är det vanligast att man antingen känner hur mycket kärlek som helst eller ingenting de första dagarna/veckorna. Men som tur var tog det bara ett par dagar för mig att börja älska honom. Gud, det känns så himla härligt. Jag har en son, jag älskar honom som en mamma älskar sitt barn. Jag är så himla lycklig över att jag har fått den äran, jag har fått äran att älska och uppfostra världens finaste människa. Jag är så lycklig. Kommer man någonsin ner på jorden igen?
Jag är en ond människa, jag och Oliver sover tillsammans igen. Vi börjar om med allt då det är dags för dagen med stort D istället.
Oliver sitter nästan helt själv nu. Styrkan har han ju garanterat, inget snack om saken. Men balansen är ju lite si och så. Har fällt upp vagnen ett snäpp, tjoho tror nästan att jag gjort det senast av alla jag känner. Men han sitter fortfarande inte helt utan har den bara i samma läge som babysittern är. Och duktig som han är säger han till om det blir ansträngande för ryggen så då fäller jag ner stödet igen. Så nu kan man faktiskt vara ute nästan en hel dag utan att han skriker och skäller på mig för att han måste ligga ner hela tiden. Dock så har jag inte kommit så långt att jag klarar av att vända honom bort från mig, det vill jag nog inte göra förrns typ efter årsskiftet i alla fall. Tycker det är så mysigt att vara ute och gå och kunna gå och prata med honom.'
Jag har insett nu, att jag kände nog inte kärlek för Oliver på en gång. Det gör jätte ont att tänka så nu, men jag gjorde inte det. Men som det är nu så älskar jag honom mer än någon annan. Men tydligen (enligt litteratur) så är det vanligast att man antingen känner hur mycket kärlek som helst eller ingenting de första dagarna/veckorna. Men som tur var tog det bara ett par dagar för mig att börja älska honom. Gud, det känns så himla härligt. Jag har en son, jag älskar honom som en mamma älskar sitt barn. Jag är så himla lycklig över att jag har fått den äran, jag har fått äran att älska och uppfostra världens finaste människa. Jag är så lycklig. Kommer man någonsin ner på jorden igen?
Jag är en ond människa, jag och Oliver sover tillsammans igen. Vi börjar om med allt då det är dags för dagen med stort D istället.
Kommentarer
Postat av: Milla
Jaa, ska bli så skönt att äntligen få flytta in! Få alla mina nya fina möbler hit och börja renovera :-D Förresten, vad kul det måste vara att se sitt barn utvecklas så mycket varje dag! Spännande att se vilken personlighet barnet får också, är Oliver mycket lik dig till sättet??
Postat av: Sanna
Guud vad duktig kille du har gumman! Hoppas du blir frisk snart! (:
Saknar dej! Pusss
Trackback