070812
Jag är så jävla trött. Så jävla sliten. Så jäkla borta hela tiden. Har ständig huvudvärk, ont i hela kroppen och svettas hela tiden. Tror jag kommer gå i väggen snart. Oliver tar knäcken på mig snart. Jag älskar honom så mycket, jag älskar att vara mamma. Men det börjar kännas nu. Jag börjar bli så trött. Och i och med det får jag mindre bröstmjölk eftersom att jag aldrig hinner vila eller äta ordentligt och då är han hungrig varje timme. Blir skrikigare, en sån jävla ond cirkel. Jag är så trött, trött, trött. Känner gråten i halsen hela tiden. Fan vad jobbigt det är. Orkar inte sitta här och låtsas som att allt är så jävla bra, för det är det inte.
Jag älskar min son, jag ångrar inte att jag födde honom. Få fan inga sådana tankar, men jag känner nu hur trött jag är efter att ha tagit allt ansvar och löst allt själv i 4 månader. Han har sin pappa, men eftersom att vi inte lever tillsammans blir det ändå jag som får ta allt. Jag har ibland tänkt på att sluta amma redan nu, så han kan sova hos sin pappa ibland. Jag får ont i hjärtat och hatar mig själv av att bara tänka så. Jag gråter för att jag tycker att allt det här är så jävla jobbigt.
Nu har stormen lagt sig. Oliver fick lite blåbärspurré och ett bad o sen så somnade han in som en strandad val. Mitt humör är synnerligen bättre än när jag tidigare idag skrev det där ovan, känner mig som en helt annan människa nu när allt är lugnt.
Har varit i Södertälje några dagar där, haft det jätte bra förrutom Olivers skrikmaraton som varade allt för många timmar, men det la sig det med. Han är barn och han skriker, lätt att vara så förnuftig när han är tyst. Har verkligen märkt att min son har mycket mer temperament än andra barn, han är tydligen mycket svår att hantera, enligt de som har "snällare" barn. Jag tycker då inte att Oliver är mindre snäll för att han skriker mer och högre än andras barn. Alla människor är ju olika, är ju ungefär samma princip som att jag är snällare än min syster för att jag inte skriker när jag t ex är hungrig utan piper till lite fint.
Jag och Ammi har iaf haft galet kul. Visserligen har den ena ungens skrik avlöst den andras, men vadfan det finns inget underbarare än våra ungar! Oliver kärade ner sig något grovt i henne, log så fort hon pratade med honom. Mysigt värre. Älskar att se hur han blir mer och mer social och pratar med okänt folk på pendeln och så när folk tittar ner i vagnen, supergulligt.
Tanden verkar ha försvunnit igen, haha galet det där. Jag och Ammi såg det lilla risgrynet klart och tydligt men nu hittar jag det inte, skumt det där. Men tids nog tittar nog tänderna ut ordentligt. Längtar så jag blir tokig.
Hej, jag heter Oliver. Ingen tjaffsar med mig och mina homies. Samt så tycker jag om blåbärspurré.
Jag älskar min son, jag ångrar inte att jag födde honom. Få fan inga sådana tankar, men jag känner nu hur trött jag är efter att ha tagit allt ansvar och löst allt själv i 4 månader. Han har sin pappa, men eftersom att vi inte lever tillsammans blir det ändå jag som får ta allt. Jag har ibland tänkt på att sluta amma redan nu, så han kan sova hos sin pappa ibland. Jag får ont i hjärtat och hatar mig själv av att bara tänka så. Jag gråter för att jag tycker att allt det här är så jävla jobbigt.
Nu har stormen lagt sig. Oliver fick lite blåbärspurré och ett bad o sen så somnade han in som en strandad val. Mitt humör är synnerligen bättre än när jag tidigare idag skrev det där ovan, känner mig som en helt annan människa nu när allt är lugnt.
Har varit i Södertälje några dagar där, haft det jätte bra förrutom Olivers skrikmaraton som varade allt för många timmar, men det la sig det med. Han är barn och han skriker, lätt att vara så förnuftig när han är tyst. Har verkligen märkt att min son har mycket mer temperament än andra barn, han är tydligen mycket svår att hantera, enligt de som har "snällare" barn. Jag tycker då inte att Oliver är mindre snäll för att han skriker mer och högre än andras barn. Alla människor är ju olika, är ju ungefär samma princip som att jag är snällare än min syster för att jag inte skriker när jag t ex är hungrig utan piper till lite fint.
Jag och Ammi har iaf haft galet kul. Visserligen har den ena ungens skrik avlöst den andras, men vadfan det finns inget underbarare än våra ungar! Oliver kärade ner sig något grovt i henne, log så fort hon pratade med honom. Mysigt värre. Älskar att se hur han blir mer och mer social och pratar med okänt folk på pendeln och så när folk tittar ner i vagnen, supergulligt.
Tanden verkar ha försvunnit igen, haha galet det där. Jag och Ammi såg det lilla risgrynet klart och tydligt men nu hittar jag det inte, skumt det där. Men tids nog tittar nog tänderna ut ordentligt. Längtar så jag blir tokig.
Hej, jag heter Oliver. Ingen tjaffsar med mig och mina homies. Samt så tycker jag om blåbärspurré.
Kommentarer
Postat av: Sanna
Gummman, jobbigt att känna sådär men man kan ju verkligen inte hjälpa hur man känner. Jag försöker hjälpa min syster så mycket som möjligt för att hon inte ska klappa ihop för jag ser hur jobbigt de för henne. Jag önskar att jag kunde hjälpa dej så mycket som jag hjälper min syster. Vi får börja ta o träffas så att vi kan skratta lite med varann igen! :D
Oliver är så himla fin och det vet du ju redan!! Lika vacker som sin mamma! <3
Ta hand om dej! Puss
Postat av: Mamma Linda
oj vad söt de lillablåbäret är i sin rosa vagn :D
Postat av: ' CAROLIN
silikon :) oliver då?
Trackback