070605
Oliver bara växer så det knakar, inte bara storleksmässigt utan som människa. Han är vaken nästan hela tiden och när han är vaken vill han vara aktiv hela tiden, att liksom vila en stund och bara mysa finns det inte tid för på schemat förrns han blir övertrött och gnällig. Då finns det inget som är bättre än att vara hos mig en stund. Jag älskar min son mer än något annat, men han kan bli så himla intensiv. Jag skulle ljuga om jag sa att jag njöt av varenda sekund som mamma, men jag älskar varenda sekund. Det är inte en dans på rosor med ett barn, särskillt inte som ensamstående med NOLL stöd/hjälp av pappan. Visserligen visste jag redan innan han föddes att det skulle bli såhär men man kan aldrig föreställa sig omställningen från att ha varit en ensam människa som klarar sig själv till att ha ansvar för ett annat liv. Varenda sekund av hans vakentid spenderar jag med honom, det gör jag inte för att han kräver det, det gör jag för att jag VILL vara där för honom. Jag vill inte missa en sekund. Jag vet att jag utan problem kan lägga honom på golvet och han ligger där för sig själv en liten stund, ibland 2 timmar. Men jag vill inte det. Ligger han på golvet och leker så ligger jag bredvid och pratar med honom, skrattar med honom och leker med honom. Jag vill att han ska veta att jag är där, jag är där hela tiden.
Det verkar som att varenda ung mamma försöker dölja att man tycker det är jobbigt. Men jag pallar inte hålla på så. JA DET ÄR SKIT JOBBIGT ATT BLI MAMMA DEN FÖRSTA TIDEN, men det har ingenting med åldern att göra. Det är omställningen, jag är 100% säker på att det blir lättare när man väl har vant sig. Det är visserligen inte förrns nu jag har insett hur trött jag är så jag antar att det mesta i det här blogginlägget låter väldigt negativt. Men man kan fan inte vara en solstråle alla dagar. Precis som min son har jag dagar/stunder då allt bara är skit och jag har inte lust med något annat än att GNÄLLA.
Nu när jag för första gången har sagt: "mamma ta honom, jag orkar inte" så känns det jätte konstigt. Har skit dåligt samvete för att jag själv inte hade ork att göra det sista av nattningen som jag har hållt på med sen kl 19 fram tills 22... Men när man tänker efter..så har jag gjort det själv typ varje kväll sen han föddes och skulle det handla om någon annan än mig som bad om avlastning skulle jag nog inte tycka att det var konstigt alls att man blir trött.
Han vaknade till och grät, allt han ville var att ligga och somna in i famn. Fast det har sina motgångar och är jobbigt ibland så är moderskapet det största och vackraste jag vet.
Vilken fin dikt, skrivit själv? =)
Jag tycker att det är jättebra att du berättar om dom dåliga sidorna oxå. De e som du säger, de e inte många som säger dom dåliga sidorna. Du e en mycket stark person. Beundrar dej!
Ville bara säga att jag förstår dig och håller med i det du skriver!Det är verkligen en jätte-omställning,just det här med att man är på helspänn hela tiden för att de kräver den tiden och energin,speciellt nu när de blir lite äldre (Min tjej är nästan lika gammal som Oliver). Men du är jätteduktig som kämpar (Jag njuter heller inte av varje sekund)och det är bra att du ger honom till din mamma en stund för du är ju bara människa trots allt,så att du kan få bara vara Maria ibland.Som sagt, klappa dig själv på axeln!Jag kan bli megatrött ibland själv och då har jag ändå sambon här hemma så jag kan tänka mig hur du kännersom kämpar själv!Bra jobbat!KRAMAR från mig!