Maria

Det händer så mycket varje dag nu. Oliver bara blir starkare, piggare, större och sötare för varje dag som går. Det är ganska skönt nu, har hittat nattrutiner tillsammans. Vi sover när det passar oss båda två. Och det är på nätterna, visserligen sover han en del på dagarna också, men han blir piggare och piggare, min lilla illbatting. Ögonen och ögonfransarna på honom blir bara större och längre! Jag tror nog att han har fått nåt från sin far i alla fall! Han är helt underbar, han skriker fortfarande bara när något är fel och är väldigt lätt att trösta, funkar det inte med nappen eller ny blöja och en massa kärlek så är det bara att vagga honom lätt i famnen, det funkar prima! Han skriker inte mycket, skriker gör han nog bara när han är hungrig och tycker att min tutte ska få jobba lite, annars gnäller han.

Nu var det nästan en vecka sen EnVissPerson åkte härifrån, det är sagt att han ska komma tillbaka idag. Jag vill inte hoppas på för mycket, jag vill inte sitta här och stenhårt tro på att han ska komma men jag vill ändå hoppas lite. Dessvärre gör jag inte det.Jag sitter mest och tänker: "Jag tror det när jag ser det". Det känns relativt elakt att tänka så men med tanke på tidigare händelser så är det kanske inte så konstigt? Fast ändå så är det konstigt för jag vet hur jävla glad jag kommer bli när/om människan väl dyker upp som det är sagt, jag kommer bli så sjukt glad och glömma bort all skit. För visst, skitiga grejer har inträffat men det är fortfarande en av världens finaste människor det handlar om, annars skulle jag aldrig stå ut med det som har varit. Jag är bara glad att det VERKAR gå åt rätt håll i alla fall. Nu ska jag inte säga att det är helt primus perfektus men det känns som att det blir bra iaf.

Snart är mammas pappaledighet slut och jag kommer bli ensam med Oliver hela dagarna, samtidigt som det känns otroligt sjukt jätte läskigt så känns det bra. Känns rätt. Det är ändå mitt barn, det är jag som ska ta hand om honom. Men det som skrämmer mig är det här med när han är vaken på natten och jag blir kissnödig, vem ska jag be om avlastning då, bara medans jag springer och kissar? Det är sånna småsaker som är jobbiga med att vara ensamstående, annars är det ganska "lätt". Det är ju inte direkt så överdrivet mycket svårare än att få barn med någon, tror jag. Det enda som är jobbigt är just dom här småsakerna som man behöver göra för sig själv, t ex kissa. Men det kommer lösa sig, det kommer bli bra det här. Jag vet att jag har massa människor runt omkring mig som jag kan ringa om jag behöver hjälp, jag vet det. Det är ingen annan än jag själv som förväntar sig att jag ska lyckas med allt helt själv, tror jag i alla fall. För jag vore omänsklig om jag fixade allt helt själv, men jag vet att jag kan. Jag kan, jag vill och jag ska! Oliver ska få den bästa uppväxt jag kan ge honom! Jag ska göra mitt bästa. Mer kan man ju inte göra dessvärre, men allt jag kan det ska jag göra!